Min historia börjar som för de allra flesta.

Juli 1979 kommer jag till världen i ett litet studentrum i staden Vina del Mar. Jag kommer självklart inte ihåg nått av min födelse, Min mamma som har burit mig har inte varit på något sjukhus eller några födelsekontroller, hon har inte ens talat om för sina föräldrar att hon är gravid. Ung ogift och utan någon form av akademisk utbildning har hon träffat någon, å jag blir till. I papperen som jag får med mig till Sverige står det ingenting om någon fader.

Sex månader efter jag föddes, landar jag på Arlanda. Min Mamma å Pappa sitter i den så kallade buren å väntar på mig tillsammans med flera andra förväntansfulla vuxna som kommer att kunna titulera sig som Mamma å Pappa. Tydligen så hördes det på lång väg att jag var på väg, Jag skrek tydligen i högan sky. Efter att mina föräldrar fått ta emot den lilla skrik maskinen så bär det av uppåt i landet. En liten resa på ca 50 mil upp till en liten stad i Ångermanland.

Mina föräldrar har fixat å förberett för min ankomst länge. Det var tydligen väldigt kallt den vintern som jag kom till Sverige. Jag växer äter och mår bra. Min mamma berättar att jag på en av de många kontrollerna på sjukhuset får höra av en läkare ”Den här pojken kommer att bli en liten en”. Vi brukar skoja om det än idag, tänk att han kunde ha så fel. Idag mäter jag runt 180 cm å ligger runt 95 kg. Ska erkänna att det inte bara är muskler men jag skyller på att min mamma älskar att laga mat, god mat.

Jag växer upp och tänker nog själv inte så mycket att jag ser annorlunda ut. Med det så menar jag att jag inte reflekterar över varför jag inte är lik mina föräldrar. Åren går, å en dag får jag höra att jag ska få en lillasyster. Jag kommer inte ihåg så mycket men en dag sitter vi på Arlanda i den berömda buren igen. Jag har blivit storebror!! Min syster som är född i staden Temuco den 6:e december 1982, kommer till familjen.

Åren går och jag börjar förskolan eller lekis som det hette på den tiden. Där går många barn som senare kommer att bli mina klasskamrater under de nio åren i grundskolan. Det finns inte någon annan i min klass som har samma hudfärg som jag, men det är inget som jag tänker så mycket på. Tror inte någon av mina kamrater gör det heller. Jag är ju precis som dem, mitt namn sticker ju inte ut på nått sätt, mitt språk min dialekt, jag låter ju precis som alla andra 6-7 åringar när jag pratar. Första skoldagen var ju självklart både spännande och lite kuslig. I min skola gick det barn från årskurs ett till sex, å det stora barnen var ju så stora å farliga. Vi fick världens bästa fröken, skolan flöt på och jag tänkte inte så mycket på att jag var annorlunda. Ibland på de gemensamma rasterna vi hade på skolan så hände det ibland att någon av det stora barnen kom fram och sa något som man idag skulle kunna kalla för kränkning. Men eftersom jag inte reagerade något på deras angrepp så gav det så småningom upp när det inte fick den reaktion de ville ha. Jag kommer ihåg att jag tillsammans med min fröken var runt i en klass och jag fick berätta om Chile och att jag var adopterad. Å det fick ställa massa frågor till mig, Jag svarade så gott jag kunde.

Åren går och tankarna på att jag skulle vara annorlunda på nått vis har aldrig riktigt varit något som jag funderat på. Min pappa som var engagerad i AC med olika kurser och utbildningar för blivande adoptivföräldrar på den tiden. Hemma har det pratats om adoptioner under min uppväxt och jag kommer inte ihåg att jag bara en dag på nåt vis fick nån form av uppvaknande att jag var adopterad. Det ordnades också barnfester för andra adoptivfamiljer som vi var på, men jag tyckte inte det var så kul. Fullt med massa barn o vuxna men jag kände ju inte de barnen. Men jag kan tänka mig att det var lika mycket för de vuxna skulle få träffas och prata med varandra. Det är ju trots allt en lång väntan på att få bli adoptivförälder. I mitt fall tog det runt tre år.

Jag och min lillasyster växer upp som alla andra, vi bråkar som alla syskon gör men vi har även nått gemensamt ihop. Vi är båda adopterade. När min syster kommer till oss får mina föräldrar även reda på att hon har en biologisk äldre syster som blivit adopterad till Sverige några år innan. De tar självklart kontakt och om jag inte minns helt fel så tar det inte många dagar innan det styrs iväg uppåt landet för att vi ska få träffa min lillasysters biologiska storasyster. Jag förstår nog inte riktigt varför vi ska åka så långt för att träffa nån som jag aldrig hört talas om.

Åren går vidare och jag hankar mig fram i skolan och i livet, skolan går väl sådär jag kan väl erkänna att jag verkligen inte har nått läshuvud. Men grundskolan klaras av trots allt. Högstadiet ligger nere i stan och vi har inte längre väg än att det går att cykla till o från skolan på sommaren. Ett av mina minnen jag har är när jag och några av mina klasskamrater cyklar genom stan på väg mot skolan, där står en byggställning som är rest vid ett av husen på gågatan. När vi cyklar förbi så hör vi folk långt där uppe på ställningen som skriker nått om ”Apa å djungel åk hem”. Jag reagerar inte alls, men mina kamrater stannar upp och säger till mig ”jag tror det är dig han ropar på”? Jaha. svarar jag, undra varför då? De vet ju inte ens vem jag är.

Jag har aldrig tagit åt mig när folk börjar bete sig, vet inte riktigt, det bara inte fastnar på mig utan rinner av som vatten. Min syn på livet ändras med åldern och saker jag har fått uppleva. Vill inte fastna i nått som gör att jag mår dåligt utan försöker gå framåt och se saker ur en annan vinkel och göra nått positivt av negativa saker jag varit med om.

Högstadiet klarar jag mig igenom på nått mirakulöst sätt också, jag tycker att skolan är ganska tråkig. Jag klarar med nöd å näppe av att få godkända betyg att söka mig vidare till gymnasiet. Vid det här laget så tänker jag inte alls på att jag är annorlunda. Jag är ju svensk äter till och med surströmming (inte nu längre).

Efter grundskolan är det dax för gymnasiet, tre år till i skolan. Men jag klarar av det också, jag går en yrkesförberedande linje och får med detta även körkort för fordon tyngre än 3,5 ton. Mitt intresse för min bakgrund är vid det här laget ungefär noll. Mamma och Pappa där emot spelar in en hel del på video om olika händelser som har anknytning till Chile, olika saker sparas med anknytning till mitt land och ursprung. Men varken jag eller min syster är så intresserade vad jag kommer ihåg.

Sommaren 1997/1998 om jag inte minns fel så deklarerar föräldrarna att vi ska åka på en stor Chile träff i Stockholm. Jag ville inte alls följa med, men fick ge mig till slut, på den tiden var vi även fodervärd åt en liten labrador valp på heltid. Tänkte att jag följer väl med då, jag kan vara med Sassa (Hunden) i bilen för jag var inte det minsta sugen att vara med på nått. Vet inte hur det gick till men hux flux så hade jag fått ett gäng nya vänner. De pratade mycket, de hade så mycket driv om att hitta på saker bara för att vi alla var adopterade från Chile så det gick inte att motstå.

Studenten tog jag 1998 det var sååå skönt. Nu väntade värnplikten som jag på nått magiskt sätt lyckats få dit jag ville. Tyckte inte att ligga i skogen o skjuta på varandra lät så lockande så jag sa helt enkelt ifrån när min placering kom på tal. Jag tänkte inte köra lastbil åt försvaret, jag ville göra nått som jag kunde ha nytta av i det civila. Jag blev Räddningsman, ja eller civilplikt som det kallades. Jag skulle några dagar efter studenten infinna mig på Räddningsverkets skola på Sandö Kramfors kommun. (grannkommunen). Lumpen gick som en dans å jag bodde fortfarande hemma. Fick ett nytt smeknamn i lumpen, jag kallades för ”Lakrits” vilket ingen tyckte var konstigt inte jag heller för den delen.

Under den här tiden hade jag mera kontakt med mina nya vänner i Stockholm och jag åkte även ner och hälsade på under några perioder och bodde hemma hos olika vänner jag lärt känna på träffen. Det slutade med att vi planerade en träff för de som ville komma, Det fanns ju betydligt fler adopterade från Chile i Stockholm än uppe där jag bodde. Jag kommer ihåg att jag stod och bakade Piroger i flera dagar och vi var hemma hos en jag lärt känna på den stora Stockholmsträffen. Vi åt och det blev nog lite alkohol med” Förlåt Mamma”. Det var otroligt roligt och det var så spännande att få träffa alla nya människor som delade samma bakgrund som mig. Det blev några resor ner till Stockholm och flera träffar ordnades. Då var det nån som sa att vi kanske skulle försöka skapa nån form av förening för oss Chile adopterade. Så kom föreningen Chile Con Carne till.

Under den tiden så flyttade jag upp till Luleå för att börja jobba så jag kunde inte vara med så mycket. Det är ju lite drygt 100 mil från Luleå till Stockholm. Jag tappade kontakten med några från gänget i Stockholm men vi hördes väl av lite då och då på telefonen. Mitt liv var bra, sambo bonusbarn och senare även en liten vovve. Intresset för min egen bakgrund och ta reda på mera fanns kvar lite, men jag var alldeles för lat för att försöka börja leta själv. Vid det här laget hade några av mina vänner i Stockholm börjat söka och en del hittade sin biologiska mamma och skrev om det i sociala medier. Det var faktiskt så att det var min dåvarande flickvän som tog tag i saken och erbjöd sig göra ett försök.

Mina föräldrar skickade kopior på de handlingar de hade från min adoption till henne. Hon tog hjälp av en vän med översättning från spanska till svenska o tvärt om, Jag var med och tittade men jag gjorde inget själv. I min värld var det ju omöjligt att hitta nått när det ända som finns är namnet på mamma. Det började med Google, min mammas namn skrevs i fältet för sökningar, upp kommer ett dokument med ett namn som stämmer, allt står på Spanska. Google översättning blir räddningen, vi försöker läsa och tyda så gott det går och finner snart att det finns flera namn som står på dokumentet. För att inte orsaka nån traumatisk upplevelse för min lilla mamma om vi nu skulle hitta henne så använder vi min sambos facebookprofil. Hon skriver in namnen en efter en på personerna som finns med i dokumentet, vi får träffar på en del, och som det ser ut så verkar de vara från Chile eller åtminstone bo där. Hon skriver med hjälp av google translate till några av dem och frågar om de känner en kvinna som heter (mammas namn). Inget svar.

Men helt plötsligt är det en kvinna som svarar, Hej ja hon känner en kvinna som heter samma sak som min mamma, hon undrar också vem och varför en blond kvinna som bor på andra sidan jorden undrar det? Hon får till svar att den blonda kvinnan lever med en man som kommer från Chile och är adopterad och att vi försöker hitta hans biologiska mor. ”Wow” skriver kvinnan på andra sidan vad spännande!! Hon talar sedan om att hon har en moster som har samma namn som min mor. Vi frågar om hon har hört nått om att hon fått en son vid den tidpunkten jag ska vara född. Det har hon inte. Men hon tycker det låter väldigt spännande att det finns en kille på andra sidan jorden som letar efter sin mamma. Hon säger att hon ska prata med sin mamma och fråga om hon vet nått om att hennes syster fått ett barn vid den tidpunkten och på den platsen. Efter ytterligare konversation så ber hon att få ett kort på mig. ”Du är jättelik mina kusiner”. Nu börjar pulsen kännas, Vad är det som händer vad är det här? Hon berättar att hon tycker det hela är spännande och säger att hon vill hjälpa till, hon talar om att hon brukar titta på den Chilenska motsvarigheten till ”spårlöst”. Hon tipsar oss även om en organisation som heter Sename, som hjälper folk att leta reda på förlorade släktingar i Chile. Det blir ett pusslande med mail fram och tillbaka för att få allt översatt till Spanska. Min Sambo fyller i uppgifter om mig och passbilder mailas och de dokument som vi har. Jag får även skriva ett personligt brev om det nu skulle vara så att de skulle hitta min mamma. Nu är bollen i rullning!

Vi pratar mer och mer med kvinnan i Chile även hon har fått en del dokument mailade till sig. Hon pratar även med sin mamma om hon vet nått, men det har hon inte. Det går nästan ett och ett halvt år tror jag det var från första kontakten med Sename. Mina förhoppningar är väldigt små eftersom det ända som det finns att gå på är min mammas namn. Men så en dag när jag kommer hem från jobbet trött less o vill bara gå och sova så ropar min sambo på mig från köket i huset.

”Kom hit du ska få se på en sak”
Jag är trött o vill inte alls se på nått.
”vad är det då”?
”Vi har fått svar från Sename”. Vid det här laget har jag nästan glömt bort att hon kontaktade dem.
Jag inte orkar kolla nu!
”Jo! det här vill du se” Får jag till svar.

Sååå mycket text. Jag sätter mig ner och läser. Där framkommer det att de har vid två tillfällen sökt upp en kvinna med samma namn som min mor. De har varit vid hennes hus/lägenhet knackat på och förklarat vad de kommer ifrån och vad de gör. Vid första kontakten hade kvinnan inte varit så sugen på att prata alls. Men vid det andra kontakt försöket hade hon varit mera tillmötesgående. Hon talade om att hon hade fött ett barn vid den tidpunkten som jag är född. Att hon inte hade talat om för sina föräldrar om att hon var gravid. Ung och ogift och jobbade med att städa studentbostäder, När hon kände att det var dax att föda så hade hon inte åkt till sjukhus. Hon fick hjälp av några vänner under förlossningen. Allt måste ju ha gått bra för jag lever ju idag, men hon sa att så fort jag kommit till världen så tog de bort mig från henne. Hon sa att hon fått ett barn men det var dödfött. Efter några dagar så fick hon ett papper som hon skulle skriva på, hon kunde inte läsa. Men det papperet skulle vara någon form av begravningshandling för barnet. Hon signerade genom att sätt sitt fingeravtryck på papperet.

Sedan hörde hon inget mera om det. Men allt stämde platser och tider, det var rätt! Det lämnade då fram det personliga brevet jag skrivit. Där hade jag skrivit vad hette var jag bor att jag mår bra har jobb och att jag inte var arg eller ledsen att hon hade lämnat bort mig. Kontaktuppgifter och lite kort på hur jag har sett ut under min uppväxt. Kort på mig och mina föräldrar och min Syster. Hon blev mycket chockad av att få höra om mig för jag hade ju dött vid födseln. Ingen av hennes anhöriga visste nånting om mig. Jag fick reda på att hon mår bra och är gift och har fyra barn två tjejer och två killar om jag inte minns fel. Men hon ville inte att jag skulle kontakta henne igen eller försöka få kontakt med några av hennes barn dvs mina halvsyskon. Detta måste jag respektera, vilket jag självklart gör.

Jag var tvungen att läsa brevet flera gånger för att förstå vad som stod i det. Sen fanns det ett mail till från kvinnan vi fått kontakt med tidigare. Där stod det att hon hade fått reda på att Sename hittat en kvinna och att det med stor sannolikhet var min mamma. Men det som var mera otroligt visade sig vara att den här kvinnan som hjälpte oss med att söka visade sig vara en av mina biologiska kusiner. Min mamma och hennes mamma var systrar. Det var otroligt svårt att greppa hela situationen. Jag har hittat min MAMMA. !!! hon lever jag lever !!! Den personen som hjälpt oss så mycket där nere är min kusin, min biologiska kusin. Det blev Skype med webbkamera för första gången. Min kusin som rör sig pratar spanska som jag inte förstår ett ord av. Hon satt i andra änden på andra sidan jorden och hon bara grät och sträckte ut sina armar som om hon ville krama mig och känna att jag verkligen fanns.

Jag ringde till mina föräldrar och talade om att jag har hittat min mamma, min biologiska mamma. Hela nästkommande vecka tror jag att jag inte gick på marken en ända gång. Från att inte ha haft nått intresse av att vilja leta så fanns hon ju nu. Jag hade fortfarande inte nått kort på henne men det var ju hon. Pga språksvårigheten så blev det mindre och mindre skype samtal med kvinnan som var min kusin. Men efter några månader så säger hon att hon har en storasyster som bor på Cypern och kan tala engelska, hon frågar om det är okej att hon berättar för henne om mig. Självklart svarar jag. Vi hittar åt varandra på facebook, och snart så har vi bestämt när vi ska prata för första gången.

När hon startar sin kamera hör jag en liten barnröst i bakgrunden som säger ”Primo”. kvinnan svarar till den lille på ett språk som låter som spanska. Sedan kommer det ett ansikte fram på min skärm. Hon gråter och nu förstår jag det hon säger mellan snyftningarna. Hon har fått höra om mig av sin syster som bor i Chile att de bor en kusin i Sverige som ingen vetat om. Hon är så glad och vill att jag ska komma dit på en gång. Om sanningen ska fram så pratar vi inte så mycket första tio minutrarna, vad ska man säga. ”Hej här är jag”. När tunghäftan väl lagt sig talar vi om allt, jag berättar det lilla jag vet om min bakgrund. Hon skickar bilder på mina syskon och på sin familj. Jag får även en bild på min mamma. Nu har jag ett kort på kvinnan som har fött mig, en kvinna jag inte känner men som jag på nått sätt har en otroligt stark koppling till, mitt kött mitt blod.

Vid det här laget så tror jag inte det är någon i min bekantskapskrets som inte vet om att jag har hittat min biologiska mor. Kollegor, vänner, alla får veta att jag har hittat min mamma. Telefon åker fram så fort någon frågar och jag visar stolt upp kortet som jag har. Ett kort på min mamma. Även om kvinnan på bilden aldrig kommer kunna ersätta min adoptivmamma

Det är min adoptivmamma som är min mamma. Hon har ju tagit hand om mig och uppfostrat mig och gett mig sin kärlek jag är hennes son, precis som alla som föds har en mamma. Det som skiljer oss adopterade är att en bit saknas, svårt att förklara vad det är men det är väl det som gör att vi på nått vis kan känna samhörighet med varandra, för alla vi saknar en del av något. Jag skulle kunna beskriva som ett streck på ett papper. 10 cm långt sedan suddar man ut en centimeter i början på sträcket. Du har fortfarande ett sträck men det är inte helt, du har helt plötsligt två sträck. Det saknas något för att sträcket ska bli helt igen. Den lilla futtiga biten som gör att linjen blir bara blir ett streck.

Alla känner naturligtvis inte att det har behovet att försöka hitta sina biologiska föräldrar. Min Lillasyster var inte alls intresserad av att ta reda på nått. Jag var inte det heller, ibland men sen gick det över och sen kom det tillbaka igen. Idag pratar jag inte så ofta med min kusin, hon har flyttat tillbaka till Chile och det är en ganska stor skillnad i tiden på Sverige och Chile. Jag har även fått se min moster i Chile och talat med henne på skype. Min kusin sa plötsligt när vi pratade ”titta här är din moster”. I rutan framför mig kommer en kvinna in i kameran, hon gråter snyftar sträcker armarna mot mig, hon gör slängkyssar mot mig, hennes ögon är alldeles rödgråtna. Min kusin har fullt upp med att översätta vad kvinnan säger. Det var min mammas syster, min moster!!

Jag tror aldrig att jag kommer glömma det mötet, även om det bara var via Skype.

Jag kände hur mycket kärlek som bara strömmade mot mig av den här kvinnan. Tänk att en dag kunna träffas och få ge henne en kram, få ta emot en kram, en kram som betyder så mycket. En kram som alla föräldrar och släktingar kan ge, där man känner att här kommer jag ifrån, det här är min historia. Jag kan föra den vidare till mina barn och de för den vidare till sina barn. Jag planerar att när jag fyller 40 år så ska jag åka till Chile. Jag får självklart bo hos mina kusiner eller min moster. Det är nått jag verkligen känner att jag vill göra.

Livet går trots allt vidare för mig här i Sverige, Jag lever idag tillsammans med en ny kvinna, hon känner självklart till min bakgrund, hon har funnits runt mig i halva mitt liv som en mycket nära vän. Idag är hon min livskamrat även fast vi bor 60 mil ifrån varandra så finns vi nära i tankar och handlingar.

Livet har inte bara varit en dans på rosor, i mitt fall så har jag otroligt svårt för separationer. Det skapar en ångest som är svår att beskriva, Det har jag haft så länge jag kan minnas. När jag var yngre så minns jag att mina föräldrar skulle på ett föräldramöte på min skola. Min faster skulle vara barnvakt åt mig och min syster. Hon bodde ju i samma stad och vi var ofta där och hälsade på. Där fanns ju även fyra av mina kusiner. Jag blev panikslagen när mina föräldrar skulle iväg. Skrik å gråt. Nu när jag har blivit äldre så kan jag hantera min separationsångest på ett annat sett. Men det är fortfarande hemskt att säga hej då till någon som står mig nära. Jag har varit och pratat med psykolog om varför och hur det kan komma sig att jag känner så. Har självklart talat med mina föräldrar om det också, min lillasyster hon reagerar inte alls som jag. Hon har ju också en adoption i bagaget.

Såhär senare i livet har jag kommit att se upp mycket till min lillasyster hon var den som sa ifrån och gjorde som hon ville, jag har mer eller mindre varit en kappvändare. Men jag lär mig, jag utvecklas. En av de stora prövningarna för mig gällande separation kom när min syster gick bort i cancer 2015. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Hon hade blivit Mamma sex månader innan, hon gifte sig, å sen kom cancern. En separation som är en av de jobbigaste jag varit med om, jag vet ju nånstans att min syster inte kommer tillbaka. Det spelar ingen roll hur länge jag väntar, jag kommer aldrig att kunna ge henne en kram eller retas som syskon gör, hon är för alltid borta. En oerhörd sorg men som idag ändå är hanterbar.

Mina båda föräldrar lever fortfarande ”Still going Strong” De är gifta och bor ca en halvtimmes bilväg från där jag bor idag. Åker förbi där när jag åker till och från mitt jobb. Mitt intresse Chile är fortfarande upp och ner ibland är det jätte spännande att höra och se vad som händer där. Men nånstans är jag ju mer svensk tror jag, bara det att jag har lite annan färg på utsidan. Jag känner att jag är svensk med rötterna i Chile. Det var där allt startade, jag blev ju tillverkad och född där. Har även fått svar på lite mera frågor om min egen bakgrund nu när jag har släktingar som jag kan prata med. Jag har fått reda på att Min mamma är Mapuche, det betyder att jag har 50 procent Mapuche-blod i mina ådror det känns riktigt bra tycker jag.

När jag ser tillbaka på min uppväxt är det svårt att säga något som varit utöver det normala bara för att jag är adopterad. Jag har ju inget att jämföra med. Jag sitter inte å funderar på hur mitt liv sett ut om jag varit kvar i Chile. Det finns ingen som vet eller kan svara på den frågan.

Lite som att säga ”Hej Du är uppväxt i Sverige men hur tror du att din uppväxt skulle vara om du växte upp i Norge”? Vad svarar man då..

Hoppas nu har tyckt om min historia o undrar ni något kan ni ju bara fråga mig Var rädda om varandra och om era nära o kära…

Tack David Johansson