Det är systematiska övergrepp på de familjer och grupper som hade minst makt och resurser

Min adoption är en av de som utretts av journalisten Alejandro Vega för Chilevisión där det bland annat framgår att socialarbetare i samarbete med representanter från Adoptionscentrum har sökt upp nyblivna mödrar för att pressa och övertala dem att lämna sina barn för adoption, då många befann sig i en socialt och ekonomiskt svår situation vid tiden för barnens födsel. Flera tillhörde Chiles urbefolkning. Detta är det sätt som min egen adoption har gått till vilket jag fick veta när jag år 2007 lyckades hitta och träffa min mamma i Chile som tillhör Mapuche-folket och som dessutom har fått flera barn efter mig som inte blivit bortadopterade.  Kopplingen mellan adoptioner som en del av det koloniala arvet och fortsatt kolonisation och exploatering av främst det globala syd går inte att förbise.

På många sätt är detta en närmast surrealistisk upplevelse, att de namnen som jag haft i mina adoptionspapper plötsligt börjar leva, att det som hände sätts i ett sammanhang. Allt som gäller min adoption blir så logiskt och inte den avvikelsen som jag (nu för längesedan, inte längre) trodde att den var. Det är helt enkelt systematiska övergrepp på de familjer som hade minst makt och resurser.

Vi är många nu som vet att vi varken var föräldralösa, oönskade eller utan släkt om nu någon trodde det.

Själv är jag född och adopterad 1978 och min då 16-åriga mamma i Chile blev direkt efter jag fötts uppsökt av socialarbetare och för henne okända myndighetspersoner som pressade henne att lämna bort mig för adoption då hon inte hade jobb eller någonstans att bo, och heller ingen nära anhörig med sig… Hon fick endast hålla mig några timmar.

Minns när hon berättade hur dessa myndighetspersoner, socialarbetare närmade sig ”como moscas a la miel” [som flugor till honung] direkt efter hon fött mig. ”Me dijeron que te dé” [De sade till mig att jag måste ge bort dig].

Knappt något i den bakgrundshistoria som mina föräldrar i Sverige fått från Adoptionscentrum stämde, heller. Den är ett fiktivt verk sånär som på en mening. Något jag aldrig kunnat få reda på utan att ha pratat med henne vilket jag inte kunnat om jag inte lyckats hitta henne.

Vad gäller att bistå mig i hjälp att hitta min släkt i Chile, samt få reda på vad som faktiskt hände i mitt eget fall, att få dokument etc så är det chilenska myndigheter som har hjälpt mig bland annat SENAME, chilenska konsulatet och chilenska ambassaden, inte de svenska myndigheterna, och detta utan ersättning, till skillnad från Adoptionscentrum där man dels måste vara medlem, dels måste betala pengar för tjänsten ”röttersök”. När jag ville försöka söka igen för att få kontakt med min pappa i Chile några år senare, hade de inte resurser för att hjälpa mig. Alla som har gjort röttersök vet vilket oerhört stort arbete det är både emotionellt och inte minst ekonomiskt och stöd till adopterade i olika former är något som borde vara en självklarhet i ett land med 60 000 adopterade.

Bilden som (återigen) framträder är den av en lukrativ, korrupt bransch: Adoptionsindustrin.

Det är dags att ställa Adoptionscentrum och de inblandade myndigheterna mot väggen!

 

Veronica D’Arrò (VerónicaVelquénVelquén)

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *