Det är nästan så jag skäms för att jag adopterade barn. Aldrig kunde jag väl tro att det kunde skada någon att jag tog hand om ett barn som lämnats till adoption. Jag känner mig så lurad. Vi, min man och jag, kontaktade Adoptionscentrum eftersom det var den största och bäst ansedda adoptionsförmedlaren. Det fanns många andra som hade lite mer tveksamma rykten. Så vi valde Adoptionscentrum eftersom vi ville att allt skulle gå rätt till. Det kostade mer, det tog längre tid, men vi tyckte att det var värt det.

Så kom våra barn. Så efterlängtade. Jag skrev brev till Aja och skickade till Adoptionscentrum för vidare befordran till Chile. Bilder och små presenter till en syster som de uppgav att det fanns kvar i Chile. Henne skulle jag helst velat adoptera också, för vem vill separera på syskon? Men det gick inte. Hon hade det bra hos sin moster sade dom. Hade jag vetat det jag vet nu, att hon placerats på institution, hade jag kämpat hårdare.

När jag får veta att mitt barn har biologiska föräldrar i livet blir jag både glad för hans skull men också ledsen och arg. För inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att han hade blivit bortrövad och såld för pengar, för att jag skulle få honom. Det är så jag mår illa. Jag älskar mina barn, men jag ville aldrig att det skulle gå till så här.

Adoptivmamma