Jag kom till sverige som 7,5 åring på 80-talet och lämnades vind för våg till en familj jag aldrig träffat, till ett språk jag aldrig hört och i ett land jag aldrig sett. Mitt namn blev ett annat. Man ansåg att nu skulle jag va svensk. Jag själv lämnade en slags trygghet, ett språk och ett land jag kände till.

Min första vecka i det nya landet var inte lätt, jag blev sjuk och hade ingen som kunde förklara för mig vad som skulle ske, då mina nya föräldrar inte kunde kommunicera med mig. De kunde inte berätta att jag skulle till sjukhuset och träffa en läkare. De kunde inte berätta för mig att den medicin jag skulle behandlas med skulle göra ont och bränna min redan utsatta kropp. Jag var oskyddad och utsatt för något som jag inte förstod skulle vara bra för mig. Jag led i en vecka med att anpassa mig i en ny miljö och sedan att varje kväll smörjas med en salva som för stunden brände så pass att det gjorde ont på min hud. Minnen dök upp i huvudet och jag blev otrygg. Jag sov i garderoben inne i ett mörkt hörn och såg till att vakna tidigare än mina föräldrar och lägga mig på sängen innan de kom in i rummet och skulle väcka mig. Där var det tryggt.

Jag fick anpassa mig till dem, jag fick lära mig det nya främmande språket, språket som kommunicerades mellan oss. Mina föräldrar här, hade på något vis lyckats lura de som granskade att de gjorde sin läxa, att lära sig mitt språk. De hade inte tid att lära sig mitt språk, mitt sätt att kunna kommunicera, mitt sätt att göra mig förstådd. Mitt språk skulle bort. Jag lärde mig snabbt tack vare att jag fick möjligheten att börja skolan och jag fick även börja på förskolan. Så halva min tid gick jag en riktig klass för att sedan på eftermiddagarna gå på förskolan. Jag började lära mig det nya språket efter några månader. När jag väl börjat anpassa mig till skolan och allt annat runt omkring blir min mamma allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus. Jag minns bilresorna till sjukhuset, jag minns alla stjärnfall jag såg och önskade mig att allt skulle bli bra igen. Otrygg. Jag ville ha tryggheten jag kände till- bara jag kunde göra mig trygg. Min trygghet och min säkerhetszon! När jag ville prata med mina föräldrar om mina första år, mina minnen, så gick de. I vår familj skulle man inte prata om sånt som var svårt. Ingen frågade om mina mardrömmar eller varför jag som tonåring hoppade av spanskalektionerna eftersom de gav mig hemska minnen.

Jag var ett barn med ärr över kroppen. Ärr från misshandel. Men ingen frågade om det. Ingen ville prata om det när jag försökte förklara. Ingen av de vuxna som skulle ta hand om mig ville veta varför jag ryckte till om nån tog på min rygg eller varför jag frös till is om de skulle krama mig när jag inte va beredd. De ville ha ett färdigt äldre barn utan problem. Att barnet först efter nästan fem år vågade tänka att hon inte skulle skickas iväg till nästa hem om hon gjorde fel- det va det ingen som frågade om.

Under hela min uppväxt har jag varit i skuggan av min bror som kom 2 år innan mig och vår relation beskrivs i alla rapporter som man är skyldig att skriva som harmonisk och att vi gillar varandra. Lögn. Vi har aldrig kunnat umgås eller göra saker utan att det slutat med katastrof för min del. Jag fick ta skulden för allt, fast jag inte gjort något. Detta gjorde dock att jag syntes och fick uppmärksamheten för en kort stund. Jag vet att detta är ingen bra metod att genomgå för att synas, men det var mitt sätt att överleva. Mitt sätt att orka med att leva vidare, att ta vara på min chans i livet.

Jag har valt, sen jag själv bildat min egen trygga familj, att bosätta mig 60 mil från dem som gör mig illa. Att ha så lite kontakt som möjligt, men det är jag som väljer det och jag väljer själv när jag ska åka tillbaka till min gamla hemstad och hälsa på.

Efter år i Chile med en del misshandel från vårdarinnor, barnhem och annat skit man inte kommer ihåg riktigt väl längre, så valde jag samma strategi när jag kom till Sverige- att överleva till varje pris. Att en dag hitta min säkerhetszon även om den blir stor och störd. Men det är min zon och jag väljer vilka jag släpper in. En del lyckas ta sig in ändå. Men min tillit till vuxna människor är störd och jag har svårt att lita på människor helt ut. Även om jag nu inte är längre 7 år, utan själv vuxen. Så idag är jag evigt glad för de människor jag träffat som behandlat mig som människa och tagit mig för den jag är.

Mitt i all den här röran har jag haft en låda. En låda med papper. Med namn på de som fött mig, på de som inte kunde ta hand om mig. Mitt ursprung och min historia. Papper om vem jag är, som är min lilla rot i livet. En trygghet. Jag har minnen, platser, och personer inom mig från mina första år. Men hur ska jag förhålla mig till det nu? Är mina papper en sanning eller en osanning? Vad betyder mina minnen?

Anonym