Att växa upp i ett mellanstort samhälle var inte lätt.

Första gången jag förstod att jag inte tillhörde min mamma (ensam adoptant) var när min älskade adoptants mamma dog , min mormor. Jag kunde ha varit 7-8 år och det var på hennes begravning! Du har inte rätt att sörja för det är inte riktiga mormor var det någon som sa bakom min rygg i kyrkan.

Detta att vänja sig vid att inte tillhöra ens mamma utan okända människor påminde mig alltid att jag inte var från Sverige ,samtidigt som min adoptant hela tiden försökte dölja var jag kom ifrån.Det blev på något sätt en skam att inte vara från Sverige tanke på hur mycket pengar hon hade lagt ut på mig och det var hon väldigt noga med att påpekar när jag inte uppfyllde hennes krav. Jag fick tidigt problem med skola och dagis där jag blev retad för att jag hade svart hår och bruna ögon. Istället för att min mamma försökte hjälpa mig så blev det skolans och dagiset uppgift att försöka hitta vad det var för fel på mig.Och det fortsatte i hela mitt liv att olika kurator och psykologer försökte vända ut och in på mig för felet måste ligga hos mig inte att skolan brast i sitt sätt att ta tag i mobbning eller hur det skulle hantera någon som mig.

Jag var ett trasigt barn med trauma på grund av att ha varit på barnhem i Chile vid 2 års ålder hamnar jag där tills jag blev adopterad vid 4,5 års ålder 1977 i April.I hela mitt liv har jag accepterat att mina föräldrar var fattiga ,unga eller helt enkelt bara inte ville ha mig.Dessa känslor har jag burit i hela mitt liv.

Jag tror att om jag hade haft en bra adoption skulle min historia vara annorlunda.Det tog lång tid att våga och orka att få mina papper och mycket bråk med min adoptant som tycker att adoptionen bara angick henne för jag var ett barn och barn ska inte kräva dem. Fortfarande har jag inte fått alla papper eller mitt pass som jag hade med mig. Har heller inget stöd av min släkt eller mamma för att få veta min bakgrund.Det enda jag vill är att få se mitt land och någon släkt för att kunna läka i mitt hjärta och själ.

Jag anser att Sverige har stulit min person på vad allt ett barn behöver och ändå mer tydlig blev det när jag själv fick barn ,äntligen fick se mina drag i deras ansikten och veta att jag inte var ensam.Samtidigt så är de berövade sin bakgrund och kultur.Att ha en så stor sorg och saknad efter mitt riktiga land och familj har gjort mig sjuk i själen och att försöka fungera med en trasig själ har tyvärr gjort att jag inte har klart att arbeta utan till sist blivit sjukpensionär, för varje dag kämpa jag med ångest och det har varit så starkt ,med flera försök att ta slut mitt liv.

Idag lever jag för mina barn och de är min livlina och mitt stora intresse konsten. Där jag få måla bort min ångest och att min adoption gjort mig oförmögen att leva fullt ut är en sorg jag aldrig kommer över! Har nu bort i Sverige i 40 år och fortfarande har jag inte fått svar på mina frågor och jag har ingen kontakt med min adoptant för hon har gjort dela av mitt liv till ett helvete och därför sagt upp bekantskapen med henne för att orka leva.

Här är en text som jag skrev när media tog upp om olagliga adoptioner har skett i Sverige.:

Adoption!

I så många år som jag försökt att lägga min adoption bakom mig och inse att det var det bästa för mig …trotts att hela min kropp och själ inte ville acceptera detta. All skuldbeläggning som min ”adoptivmamma” la på mig så jag inte lyssnade på mitt inre jag som gör så fruktansvärt ont fortfarande. Att något var fel med mitt liv. Att gå genom livet med ett djup sorg efter mina biologiska föräldrar borde ingen få bära. Att inte känna sig hemma i Sverige eller människor som helt plötsligt skulle vara min enda familj. Att bo med en kvinna som inte hade förmåga att älska och förstå hur trasig man var. Att hela ens liv är en lögn för att jag är en person som skulle uppfylla någons barnlöshet. Nu 40 år senare när jag äntligen börjat må bra då ramla allt över en igen. Min adoption borde aldrig skett ,de stal mig från min biologiska föräldrar till Sverige. Hur ska jag kunna berätta för dem att jag har haft ett helvete här på alla sätt och till och med försökt att göra slut  på livet .Utan att skada dem ännu mer eller mig själv. Mina barn har sett att deras mamma haft en sorg som de inte förstått för de har varit älskade från förstå sekund de tog sitt första andetag. Jag vet inte vem jag ska hata eller skylla detta på men en sak kan jag tala om. Att bli adopterad är för min del är att bli opererad utan bedövning eller utan efterkontroll. Och varför jag inte sökt är för jag är rädd att de verkligen inte älskade mig och att de som sagt att du har det bättre här ska få rätt!

Maria Ema Espinoza från Valdivia Chile ,född 1972