Morfar hade sålt/adopterat bort oss

Jag är nu 46 år o har alltid undrat varför varför lämnar man bort sina barn måste varit hemskt men ändå viktigt att vilja få våra liv bättre än hon vår mamma kunde erbjuda i Chile, tänkte jag. Min längtan efter att få veta om min bakgrund började då jag såg spårlöst o där ett år var så mycket chilenare med. Hm.. Nyfiken blev jag o min hjärna sa, sök innan det e för sent.

Min mamma här i Sverige har aldrig hyschat eller tystat ner frågor o verkligen berättat så mycket hon kunnat. Hon var bland dom första ensamstående i Sverige som fick adoptera själv, så det blev jag o min syster som hon fick, jag fick hänga med för att vi var halvsyskon o dom ville inte dela på oss. Visst tyckte min mamma redan då att snabbt adoptionen gick. Två veckor tog det för henne o få hit oss, asså där e ju skumt.med alla papper o så, två veckor..

Jag o min syster bodde hos min alkoholiserade morfar o det va fler från släkten som bodde i samma lilla ruckel/hus. Min mormor dog framför oss i hjärtinfarkt på gården, hon var bara 48 år, men kroppen var väl sleten efter att fött 18 barn. Min mamma var o jobbade sa dom o morfar hade inte råd o mätta två små barn så han sövde ofta oss med vin, vi skrek av hunger, men dricka fanns det pengar till. Har fått berättat från min bio mamma att när hon kom för att hämta oss igen var vi borta, ingen ville säga var vi var. Morfar hade sålt? /adopterat bort oss. Vilket han inte berättade vart så min mamma letade o letade i Chile där vi bodde o förtvivlad var hon.

Har fått hjälp att finna min bio mamma, o ville till Chile såklart bums o träffa henne o min bror. Med mig på vägen dit tog jag min adoptivmamma vid det skedet var hon 83 år och min syster följde oxå med. Oj vilken lycka dessa 7dgr vi var där, längre kunde vi ej stanna just då. Min mamma o resten av släkten har ingen bra kontakt smått ovänner o det finns två versioner av vad som hände angående oss o adoptionen, varför dom gjorde det utan mammas tillåtelse. Har kontakt med några kusiner o mostrar ändå fast mamma o dom ej gillar det.

Jag kom hit som 5åring o har en del minnen, vissa bra men även dåliga minnen, min resa tbx till Chile var 2013 o jag e glad att jag fann min mamma. Många säger pusselbiten e funnen ja stämmer en del men nu e man ju ledsen över att man inte kan träffa dessa människor o ha dom i sitt liv så mycket som man skulle vilja. Känner mig klyvd på någotvis svårt o förklara. Har aldrig känt mig som en hel människa någonsin, aldrig vart mobbad under uppväxten men känt ändå att något fattats, har haft det bra här i Sverige men som adopterad ser man ju inte ut som en svensk precis, o kan säga att när jag kom till Chile trodde jag att jag skulle smälta in, men näää, jag var för svensk i mitt sätt så chilenare märkte direkt att jag var ”turist” i mitt eget hemland. Mycket märklig känsla.

Nu lever jag som sambo, har 4barn,två barnbarn o skulle väl säga att jag har allt man kan önska sig, men ändå känner jag tomhet över att nåt fattats, kan inte sätta ord riktigt på vad. Har varit älskad av min mamma här i Sverige men ändå känner jag mig inte ”hemma” här. O inte i Chile heller.lite av min historia får ni finns mer o berätta om just själva tiden innan adoptionen o till min svenska mamma mötte oss på Arlanda oktober 1976 med en docka med blont fint hår😊

Alexandra Prag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *