Vi var de tre försvunna barnen

Jag har haft en fantastiskt uppväxt här i Sverige med mina adoptivföräldrar. Det var år 2001 som jag bestämde mig för leta efter min mamma i Chile. Jag kom i kontakt med en kvinna här i Varberg, som i sin tur kände en äldre kvinna vid namn Olivia som bodde i Temuco. De visade sig att denna kvinnan hade bott i Sverige dess för innan, men att hon flyttat tillbaka till Temuco. Vi fick en jättefin kontakt, och hon lovade mig att hjälpa mig att leta efter min mamma i Temuco. En natt så ringde Olivia upp mig där hon talade om att hon troligtvis hade hittat min mamma, kvinnan arbetade som städerska på en skola i Cuncon. För att vara helt säker så skulle Olivia med hjälp av skolans rektor, fråga ut henne på lite frågor eftersom att på den skolan fanns det flera stycken som hette Rosa, vilket min mamma också heter. Frågorna rektorn och Olivia ställde till mamma stämde på pricken på att det var hennes barn som hade tagits ifrån henne. Min mamma bröt ihop förstås, men rektor och personalen hjälpte henne.

Vintern 2002 så åkte jag tillsammans med mina två biologiska bröder till Chile för att träffa våran mamma. Under den tiden vi stannade i Chile bodde vi temporärt hemma hos Olivia, som fungerade som våran tolk. Varken jag eller mina syskon kunde prata flytande spanska. Min mamma Rosa bodde fortfarande kvar i Mapuchi, området Cuncon som ligger några mil utanför Temuco. Många i byn, framför allt de äldre, hade hört talas om de 3 försvunna barnen. Det var väldigt oklart hur de hade försvunnit, med det visade sig vara jag och mina bröder.

Vår pappa var svårt alkoholiserad och en dag försvann han ifrån oss. Mamma som nu var ensamstående hade det mycket svårare att försörja oss. Hon hade då hört talas om en organisation som kanske kunde hjälpa henne med att kortvarigt ta hand om oss, domstolen för minderåriga kom överens om ett halvår. Under den tiden så skulle Rosa få en ny bostad och ett arbete, men hon skulle komma dit med pengar varje månad eftersom att dessa pengar skulle vara till mat och husrum för mig och mina bröder. Eftersom mamma varken kunde läsa eller skriva, bad hon personerna i fråga om att läsa upp innehållet i papperna hon skulle skriva på, vad Rosa inte visste om då är att hon blev lurad. Det var antagligen adoptivpapper hon skrev under istället. Hon signerade allt med sitt eget tumavtryck. Domstolen låtsades som om ingenting hade hänt och min mamma gick därifrån utan att veta vad hon hade gjort.

Varje månad betalde min mamma en så kallad ‘hyra’ för mig och mina bröder och detta fortsatte hon med i ett halvår, fast då hade vi redan skickats till Sverige. När mamma väl fick reda på allt var hon helt förkrossad och tillsammans med sina tre systrar försökte de leta efter oss i flera år. De gick till polisen och vädjade om hjälp. De betalade i form av pengar, några kossor och höns som poliserna tydligen skulle slakta för dem själva. Men även det var förgäves då också poliserna struntade i mamma tillslut.

Mamma har 3 systrar, en av dem heter Maria, hon berättade då när vi kom till Chile att mamma hade försökt begå självmord eftersom att vi inte fanns hos henne längre. Vändningen för mamma och hennes liv blev senare lite bättre då hon hittade en man vid namn Jose och de fick en son vid namn Christian. Det har aldrig varit någon hemlighet att vi existerade för Christian då mamma har berättat allt för honom.

Egentligen så finns det så mycket mer jag kan skriva om, men för att göra en lång historia kort så får vi nog nöja oss med detta än så länge. Om det är någonting annat/mer ni skulle vilja veta om, så är det bara att kontakta mig.

Cecilia Liljedahl

1 kommentarer till ”Vi var de tre försvunna barnen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *