Mamma Rosita återförenas med sina barn Nina och Donne efter 43 år Tomas Marin har filmat, september 2018. Filmen delas från Carmen Madinagoitia Chamorro, kommunfullmäktige i Coronel. Nina berättar: Dagen då vi återvände till Chile var en varm dag, sammanlagt ca 19 timmar i luften. Känslan av den långa resan hängde sig kvar i kroppen. Vi båda, min bror och jag var fulla av förväntan att få träffa mamma efter nästan 43 år! Vi kom till Sverige jan-76.

Jag heter Nina Hugosson och är 43 år gammal. Jag har hela mitt liv varit nyfiken på mitt ursprung, alltid vetat att jag är adopterad men velat veta mer. Redan som barn ville jag se mina adoptionshandlingar men av omsorg för oss så lät inte mamma och pappa oss se dem. De gjorde vad de för den tiden antagligen trodde var rätt. Idag vet jag att det inte var det rätta. Jag känner inget agg mot dem längre. Som 10- åring var första gången jag fick tillgång till skåpet handlingarna var inlåsta i, då tog min nyfikenhet över. Mamma och pappa var bortresta så jag passade på.

Till min besvikelse så förstod jag av det jag läste att vår mor troligen inte var i livet, det blev en stor sorg, jag som så gärna hade velat möta henne!!! Jag var mycket noga med att hålla alla papper i rätt ordning när jag la tillbaka handlingarna och låste. Nästa gång blev jag påkommen och nyckeln till skåpet försvann. Jag hade vid förra tillfället skrivit av information som jag tyckte var viktig och som jag tyckte var min ägodel. På den tiden upplevde jag det som fruktansvärt orättvist att jag inte fick ta del av det på ett mer öppet sätt. Mina föräldrar har under hela uppväxten varit bra föräldrar. Mkt frihet under ansvar, och mycket kärlek. De var helt enkelt nästan för rädda om oss. Mamma talade om att vi skulle få se pappren när vi blev 18. När den dagen kom kändes det alldeles för känsligt för att rota i det tyvärr. Men jag gjorde flertalet försök att hitta vår mor. Trots nit på nit gav jag aldrig upp. I slutet på 2017 såg jag en dokumentär på Youtube om barntrafficking. Att det skulle skett under diktaturen när Augosto Pinochet styrde landet med järnhand. Alejandro Vegas Cacabelos hade tillsammans med Axel Håkansson en svensk journalist rotat runt i vår historia kring hur adoptioner gått till på 70/80 och 90-talet.

Jag tittade lite förstrött som man kan göra på dokumentärer för att se om det fanns ngt som lockade mig. Det slog ner som en bomb i mitt medvetande att det kunde gälla mig och min bror. Jag minns att jag låg uppe i vårt sovrum och att min sambo kom upp och hittade mig i fosterställning. Poletten hade trillat ner. På ett dramatiskt sätt hade det gått upp för mig att jag gått igenom en adress som visades för att vidare forslas likt ett boskapsdjur till andra sidan jorden. Att min mamma och släkt kanske fortfarande levde och att jag lagt ner mina sökningar just för att vi trodde att hon inte längre levde gjorde ont. Jag gick direkt för att söka på Facebook efter en grupp med idag mkt fina vänner som delar liknande öden. Där har jag både fått och fått ge mycket stöd. På den vägen är det. Jag startade min sökning efter mamma nu med hjälp av olika organisationer till hjälp. Hijos y Madres del silencio har varit till stor hjälp. Jag la ut rop på hjälp via köp o sälj både i staden vi föddes i och i grannstaden. Helt plötsligt blev jag kontaktad och uppringd av en ängel ifrån Halmstad, Mattias Viveros Håkansson . Du har en speciell plats i mitt hjärta. Han är född i samma stad och tipsade om en kvinna, kommunfullmäktige som kunde ta mitt ärende. Han kontaktade henne och jag fick ta del av den kontakten. Beskrev vem jag sökte och varför. CARMEN tog sig an sökningen. 6 dagar senare var vår mamma hittad!!! Detta var väldigt omvälvande och overkligt, det tog tid att smälta, jag har sån tur att ha fina vänner med på denna resa. I februari i år 2018 pratade vi med mamma första gången.

I september åkte vi dit, det var otroligt häftigt! Jag förstår hennes känslor då jag själv har 4 barn. Jag och min bror var glada och lättade att äntligen få röra på oss lite. Det är stort att få krama sin mamma och se hur hon längtat ett helt liv efter sina barn. Det är en lika stor sorg som glädje. Jag tänker att man ska tillåta sig att vara både ledsen och glad, det finns inget facit över vilken reaktion som är rätt. I 16 dagar fick vi uppleva Chile med vår mamma och familj. Vi fick egna rum hemma hos henne, det behövdes så man kunde gå undan när alla intryck och känslor tog över. Hon är lika stark som hon är ödmjuk och lagar fantastiskt god mat. Vi saknar henne otroligt mycket. Kan man känna kärlek till någon man aldrig känt. Ja. Direkt kände vi att vi hörde ihop. Det som gör att jag har en tagg kvar är att svenska myndigheter vänt bort sitt ansikte ifrån oss alla både mammor och barn. I Chile utreds detta i en brottsutredning, i Nederländerna är det också på gång och i Belgien, men Sverige mitt underbara Sverige gör ingenting förutom att se på.

Det gör mig arg och besviken. Jag har jobbat och slitit sedan jag var 13 i det här landet, jobbat inom vården sedan jag var 18, fått 4 barn varav de 2 äldsta också jobbar i och för Sverige.