Vi är många och vi har olika berättelser. Här delar några adopterade från Chile med sig av sina berättelser.
Just nu
Jag är 42 år och kom till Sverige när jag var fem månader gammal.. Jag har haft ett fantastiskt liv, en fin familj och en adoptivbror. Jag har alltid känt mig inkluderad och svensk och aldrig utanför. Därför har jag ej heller känt något behov av att söka mina rötter.
2017 när jag väntade mitt första barn kom nyheten om illegala adoptioner från Chile på dem svenska nyheterna.
Tänk om det är jag också!.........
Då var mitt fokus att föda mitt första barn och mitt upp i dessa känslor av att bli en mamma för första gången hade jag även tankarna på tänk om jag är bortrövad också. Men vi har ju dokumentation på adoptionen.
När jag väl tittade på Uppdrag Granskning så var det väldigt mycket som stämde med min historia och dokumentation.
Tänk om.....är allt detta en lögn
Tänk om....... min biologiska mamma inte alls gick till barndomstolen och gav bort mig
Tänk om.......min biologiska mamma letar efter mig
Tänk om.......min biologiska mamma tror att jag är död.
Jag blev tvungen att berätta detta för mina föräldrar och bror. För dem hade inte sett det. Jag fick verkligen stålsätta mig inför det och jag ville berätta det personligen. Så det fick bli en resa på över 100 mil. Vi alla satt vi köksbordet och grät. Det är en sorg för hela min familj här i Sverige att veta detta. Mina underbara och genomsnälla adoptivföräldrar har blivit lurade. Dem hade aldrig gått med på detta om dem vetat. Vi alla måste få ro i själen och få veta sanningen. Innan vi dör och innan mina biologiska släktingar dör.
Jag har bett om utdrag från arkivet men det var mindre dokumentation än vad mina föräldrar har. DNA-träffen hos My Heritage visade endast träffar med 1,4% eller lägre. Så sökandet fortsätter. Men för utom Chileadoptions stöd och råd finns det ingen större hjälp här i Sverige att få. Jag vill inte blotta mig för vem som helst.
I nuläget är jag fortfarande kvar med mina dagliga frågor och funderingar och tar det med små steg. För innerst inne är en liten del av mig rädd för att veta sanningen.
Tänk om....att jag kanske är ett undantag
Jag kom till Sverige 1978, jag var 9 månader gammal och skulle adopteras här. Mina föräldrar har gjort en pärm där de samlat alla papper från både Chile och Sverige gällande min adoption. Under uppväxten funderade jag inte alls mycket över min adoption utan trodde på det som stod skrivet i mina papper om varför min biologiska mamma lämnat bort mig. Men för drygt ett år sedan började min man ställa frågor om vilka personer som varit inblandade i min adoption. Han hade lyssnat på radio och hört om oegentligheter kring adoptioner från Chile. När vi tillsammans började titta i mina papper visade det sig att jag handskats av samma personer som de som stulit, ljugit och fört bort barn från Chile. De har riktat in sig på blivande mödrar som var fattiga och många kom från Temuco med omnejd där många av ursprungsbefolkningen i Chile bor, Mapuche.
Jag är nu 45 år och har med största sannolikhet i 44 år blivit lurad om min bakgrund. Någon/ några har bestämt att jag inte ska få veta min egen historia! Jag känner mig förnedrad över att andra bestämt mitt öde och jag är förbannad över att Sverige fortsätter bestämma över mitt huvud. För Sverige vill inte ta något ansvar alls.
Jag har gått med i Chileadoption.se, jag har skickat in polisanmälan till pågående utredning i Chile och ringt adoptionscentrum och krävt att få alla mina papper. Jag har gjort allt jag kan men har inget namn på någon biologisk förälder så mitt arbete tar stopp där, jag kommer inte längre. I väntan på att polisen i Chile kräver att få mina papper från domstolen i Temuco för att se om där finns uppgifter på biologisk förälder, försöker jag förbereda mig på att i hela livet få leva i ovisshet. Att inte kunna berätta hela min historia för min dotter. Tanken på att (mina) föräldrar/ förälder i Chile tror att jag är död eller söker efter mig, är hemsk att bära. Vilket är mitt riktiga namn som jag hade i 6 månader? Vem var jag? Varför kan inte Sverige erkänna att barn förts hit olagligt, att de blivit stulna från sina föräldrar? Varför vill Sverige inte starta en riktigt utredning för att se vilka som gjort fel? Kommer jag hitta någon släkt i Chile? Eller är dom döda? Nu är det slut med min tystnad, no más silencioJag har alltid velat ta reda på mitt ursprung. När jag var 16 år försökte jag genom att skriva till Adoptionscentrum(AC). De skrev till mig att jag skulle skicka brevet till dem och så skulle de vidarebefordra det till min pappa. Jag skulle inte skriva min adress, utan allt skulle gå genom AC. Tiden gick och inget hände. För några år sedan fick jag se på tv om de stulna barnen från Chile. Jag tog kontakt med Chileadoption.se för att jag som själv är mamma förstår hur fruktansvärt det måste vara för min biologiska mamma om det skulle vara så att jag blev stulen. Jag ville veta sanningen och föreningen hjälpte mig med att få kontakt med en organisation i Chile Hijos y madres del silencio som är en ideell förening som letar upp föräldrar och barn. De hittade min syster och jag hittade själv min bror och pappa. Jag har träffat min släkt och trodde jag skulle bli hel. Nu är jag mycket splittrad och språket gör att min kommunikation med min släkt i Chile är svår. Jag har lämnat in en anmälan med mina dokument till PDI i Chile för att de ska kunna utreda vad som har hänt och hur det har kunnat hända. Sverige tar inte ansvar för detta trots sin inblandning. Jag är inte bitter, jag kommer att kämpa! NO MAS SILENCIO!
