" Hej jag heter Anna Bohrn och är 46 år gammal!
Här på bilden är jag 1–1,5 år gammal. Året är 1977.
Mina föräldrar betalade 25 000krJag ska vara undernärd, lämnad hittad å 10 månader, en uppdiktad historia för att passa in i till adoption. Den riktiga historian som finns dokumenterad från Chile berättar om en flicka som kommer in med ambulans. Sen tar dom mig!
Därav jag adopteras i Sverige 1978 av svensk tingsrätt. Ingen orkade eller ens läsa dessa motstridiga papper. Min historia är inte unik! Vi är allt för många med tvättade identiteter och uppdiktade historier som aldrig kommer kunna söka vår sanna historia! Under åren har det kommit anrop från Chile om att det stals barn, det visade sig 2019 att jag är ett av barnen! Alla mina papper är falska och uppdiktade! Alla spår borta!
Mina föräldrar adopterade i längtan efter barn, i tron om barn i nöd. Dom blev förda bakom ljuset! För detta var ingen hemlighet av vi på märkligt vis togs till Sverige från Chile för adoption här. Samtidigt kom varningar till myndigheten i Sverige om barn som stals i Chile av en svensk kvinna anställd i Sverige som förde ut barn på detta vis illegalt. Jag och tusentals till hamnade i hennes fostran tills vi hamnade i Sverige, för adoption. Hon räddade inga barn hon stal dom och pengar bytte händer.   Att få reda på att DU är ett av de barn som har stulits och sen sålts tär. I Sverige är det TYST! Ingen hjälp att tillgå, som att det aldrig hänt. Myndigheten lyser med sin frånvaro. Jag har gjort vad jag kan för nå fram, bland annat en polisanmälan om att jag som barn blev utsatt för brott mot mänskligheten. Stulen och såld. Preskriberat!  Åtal öppnades aldrig. 
I vår förening arbetar vi aktivt med det som borde ligga på myndigheternas bord att återförena och ge oss våra riktiga identiteter/historier tillbaka.    60 000 internationellt adopterade finns som alla har rätt till sitt ursprung enligt lag. Men ingen är oss behjälplig.
2022 reste jag tillbaka på eget initiativ i föreningens namn tillbaka till Chile för att gräva i denna historia och min egen historia. Att behöva gå igenom arkiv av dödsattester för att leta efter sig själv är absurt. Att läsa otaliga artiklar på ett språk jag inte kan där barn som försvunnit efterlyses var svårt. Tack vare frivilliga tolkar kunde det genomföras. Resan till barnhemmet där vi som ett lager förvarades medan våra nya identiteter skapades och historier diktades upp för brev till Sverige, för att sen föras ut med den svenska kvinnan ur landet var sorgligt. Gungorna står kvar och vittnar om det hundratals barn som varit här. På väg som en vara ut i världen.  Men det jag bär med mig som tyngst från resan är. Familjerna som letat och letar 40–50 år har de letat! De fick aldrig en kropp att begrava, de har minnen hur barnen bara försvann. Dom är runt 20 000 i Chile. Hur många fler finns världen över som aldrig slutat leta? Så länge adoptioner sker på detta omoraliska, oetiska och illegala sätt kommer andra människor ständigt vara i sorg! Deras ögon vittnar om oändlig sorg, som aldrig tar slut. Detta är någons mamma, inte min, hon har letat 50 år. Jag är någons dotter, jag har nu letat i 8 år. 
Så vem är den här lilla flickan som levde med någon i över ett år för att en dag bara försvinna?
Kommer jag någonsin få svar? Kommer mina barn behöva ärva dessa sår detta skapat?
Kommer jag någonsin få svar? Kommer Sverige någons prata om detta?"